Rekordförsök i Blue Hole

Blue hole ett ställe i Egypten, dit dykare varje år vallfärdar för att dyka och snorkla. Jag Lotta Ericsson och Sebasstian Näslund hade bestämt att detta skulle bli platsen för våra rekord. Att dyka i Blue hole är inte helt riskfritt, det är med blandade känslor som jag för första gången dyker ner i det blå. Platsen har genom åren skördat massor med dykare som med övermod dykt djupare än vad dom klarar av . Vid sidan av alla restauranger uppe vid en liten klippvägg hänger det gravstenar på dykare som mist livet i jakten på att dyka djupare. Var detta verkligen en bra plats för våra rekord.

De första dagarna gick åt till att förbereda rigg och släde. Vi saknade hjulet som linan skulle löpa över, så Peter Lottas man och jag fick sent på kvällen åka till Lasha där byns smed fanns. Med oss hade vi ett skottkärrehjul som vi köpt för tjugo kronor. Efter två timmar så hade vi ett fungerande system , och vi betalade glatt dom femtio kronor som vi blev skyldiga.

Att planera detta jippo var verkligen något att bita i, Peter och Lotta hade i veckor och månader förberett så mycket som möjligt med att bygga en flytande pyramid, som skulle vara vår plattform och dykrigg. För allt detta behövdes ett tillstånd som visade sig svårt att få. Efter många turer hamnade Lotta hos guvenören, Mostaffa Afiffi chef över Sinai. Han godskände  vår rekorförsök, och gav oss tillstånd att sätta upp våran rigg i blue hole, mot en uppvisning i fridykning på ett lyxhotell i Sharm el shejk.  Först statiskt och sen en liten minitävling i konstantvikt, tv och press var på plats, och generalerna radade upp sig i pösiga stolar framför polen. Lotta och Sebastian värmde upp för sina statiska försök, det skulle bli en kamp mellan Sebastian och Lotta. Dagen innan hade Lotta tagit ett nytt svenskt rekord för kvinnor på 6.11 min, Sebastian hade gjort 6.23 och verkade stark. Jag och domare Chris från danmark räknade ner dem båda , efter 5.30 började generalerna skruva på sig i stolarna Sebastian släppe ut bubblor och levererade en klockren blackout som bara han kan göra, Lotta avslutade 5.54 och kommer upp med ett smile.

Väl ner vid havet fick även jag hoppa i vattnet, vilket kändes som en befrielse. Detta skulle bli en fejkad tävling i konstantvikt. Lotta skulle dyka till 50 m med monofena jag skulle dyka med bi fenor och sist Sebastian utan fenor till 30 m. Efter att vi dykt till det enorma djupet av 18 m är generaler och press nöjda. Lotta står som segrare med sina 50 m och får ett fint pris av general Mustafa Afiffi. Äntligen kan vi börja, först måste Peter och en dive master från 7 Heven binda fast riggen i de döda korallrev som finns under hela plattformen vilket inte var helt lätt. Nu skulle vi  få släppa ner släden i det blå – vilken känsla ! det här var annat än Östersjöns mörka och kalla vatten.

Det kändes lite underligt att hela tiden persa, till och med på självaste rekordagen. 60 m hade jag jag gjort hemma i Sverige med mask, vi satte dörför stoppet på 60 m. Dyket kändes enkelt, nu skulle det vid varje tillfälle sättas pers 72 m kändes också bra. Sen kom första missen 79 m tryckutjämningen spökade, inget att grubbla över. Nästa träning är det 84 m som gäller, Lotta är trött och står över kändes konstigt att hon inte var med denna dag,  hon har bra koll på allt som händer. Vågorna drog in över revet och jag tänkte först avbryta, men bestämde mig för att fortsätta. Ventileringen kändes bra och jag packade mer än jag brukade. 5 min har gått och jag släpper bromsen  släden far ner i djupet, inte en enda gång behöver jag bromsa. Dyket var det bästa jag har gjort, tankarna på ett nytt rekord kändes helt rätt. 90 m skulle det bli.

Första rekordagen naturligtvis var jag först ut med mina 90 m. Allt kändes bra, Sebastian manade på mig att ta det lungt och bromsa om det behövdes så att jag skulle hinna tryckutjämna. Ja ja tänkte jag och for iväg med ett ryck, första biten kändes bra men sen ville öronen inte hänga med längre det var bara att avbryta. Faaaan jag kommer upp och känner besvikelsen rinna över , Vad stod det på datorn? 76 m fan va dåligt tänkte jag.

En vilodag sen en chans till. Nu skulle det väl ändå gå vägen. Sista dagen detta var dagen som det måste gå bra. Upp 6.30 dricker mina vitaminer och fyra skedar honung som frukost. Kl åtta väntar bilarna otåligt utanför 7 heven hotel och alla hoppar in, Peter klappade om mig  och sa att allt kommer att gå bra. Nu känndes det som om  man var i en slags dvala, konstigt nog var pulsen låg. Efter en skumpig tur till blue hole tar jag plats i skuggan och mediterar något som jag har kommit att uppskatta mer och mer.

Alla verkar sena ut till pyramiden och jag känner en viss oro men jag måste lita på mina team kompisar. Efter lite strul vill jag ha mer tid för min uppvärmning och får det. Efter mina två uppvärmningsdyk sätter jag mig på släden. På något underligt vis känner jag mig lugn och trygg samtidigt med en enorm respekt för havet.

Fem minuter gastar Chris vår danska domare, nu är det allvar och trimix dykaren Tarek Omar har börjat sin  nerfärd likaså nitroxdykarna. Nu eller aldrig, fem minuter har gått plus ett tillägg på två minuter. Idag har jag tagit bort näsklämman och annvänder bara handen. Jag släpper på bromsen och det känns underbart, jag var på väg, vattnet sipprar in i mina simglasögon som det är hål i. 50 m allt känns bra. Vid 60 m stannar jag för att vara säker på att mina öron skulle vara med mig hela vägen. Likaså vid 75 och 85 m. Nu hör jag Tarek slå på sin flaska på 90 m släden slår i med en duns. Yes tänker jag, nu kommer det att gå vägen jag sätter på luften men inget händer vad fan har hänt nu? jag ställer mig på betongklumpen på 92 m och trycker släden uppåt -inget händer. Ska jag lämna släden eller kommer Tarek att skjuta upp mig med reservsäcken fan det tar för lång tid, jag har redan andvänt dyrbar tid för att bromsa min nerfärd.

Slangen hade hoppat ur säcken något som jag inte kunde se, Tarek var snabbt framme och stoppade tillbaka den i säcken. Men det har tagit alldelles för lång tid  och mina ansträngningar att trycka släden uppåt gjorde att min första kontraktion kom innan 85 m. Jävlar det känns jobbigt släden ökar långsamt takten i kontrast till mina kontraktioner. Jag närmar mig ytan plötsligt känner jag att jag inte behöver andas, Fan va skönt nu grejar jag det här, jag bryter ytan efter nästan 3 minuter och möts av oroliga blickar. Alla skriker att jag skall andas vilket jag inte gör, för en stund känns det som allt är tyst och lungt sedan känner jag att någon håller mig bakom ryggen. Helvete också! Varför andades jag inte på en gång, samban kom som ett brev på posten detta kom att avsluta mitt dyk, jag hoppar upp på flytbryggan och spottar blod och känner mig helt slut. Efter en stund drar Lotta in mig till stranden. Läkaren kollar blodtryck och lysnar på hjärta och lungor, sen andas jag syrgas och vilar. Sen går läkaren igenom det en gång till. En stund senare kommer Tarek upp efter sin deko,han var mycket glad att se mig. Jag kramar om Tarek och tackar för hans suveräna insatser på djupet, en proffersionell trimixdykare helt enkelt.

Ett stort tack till Peter, Lotta, Chris, Tarek Sebastian och alla som var med och gjorde detta möjligt

Med vänliga hälsningar,
Mikael Hallström

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.